Som äldre äldre, jag har nyligen fyllt 97 år är jag förvånad över att jag är så gammal. Jag vill dela med mig av några subjektiva erfarenheter och några mer generella aspekter från den sista fasen av åldrandet där jag nu befinner mig.
En viktig bok för mig just nu är Joan Eriksssons ”den fullbordade livscykeln” där författaren utvecklar begreppet gerotranscendens och när denna författare presenteras och begreppet belyses. Generellt kan man konstatera ATT DET ÄR TUFFT ATT BLI GAMMAL! Inget för veklingar. Det är det pris man får betala för att fortsätta att leva. Det finns en hel del negativa konsekvenser av åldrandet, men det finns också kraft och tillfredställelse att utvinna i den mån man lyckas bemanna svårigheterna utan bitterhet, någon form av acceptans inför situationen. Det är en stor utmaning, men ger utdelning.
Som äldre äldre måste man misstro sina egna förmågor. Kroppen blir oundvikligen svagare, det går ej att bortse ifrån. Det hjälper inte hur aktivt man kämpar med både kroppen och sinnet. Det kan möjligen fördröjas och det ska vi göra för det är ju bra med ett sunt liv med gymnastik, sömn, mat och allmänt sunt leverne. Men åldrandet är ju något som fortsätter, – förloppet.
Vardagslivets enklaste aktiviteter tar lång tid och stjäl mycket kraft, det ställer till problem, typ sätta på och ta av stödstrumpor, knäppa BVH även om knäppningen sker framifrån, bädda sängen duscha. Hjälp med detta går att få av hemtjänst, men försöker man själv känns det som en prestation. Inkontinens drabbar många och blir ett annat moment av otrygghet, det är svårast att inte lita på sin tarm. Genom distriktsjuksköterska på vårdcentralen kan man beställa gratis blöjor som levereras hem till bostaden, vilket är en stor förmån. Det hindrar inte at man kan drabbas av skamkänslor och det bidrar säkert till att många har svårt att lämna bostaden, kroppen kan kännas oaptitlig. Man vill inte se sig själv i spegeln. Det är en lyx att få hjälp att dra upp byxorna. Jag har lärt mig att be om hjälp om det är möjligt. Det kan vara lite pinsamt, men jag har lärt mig kolla vilka man kan be om hjälp och oftast fungerar det.
Här vill jag nämna hur viktigt det är att personal på olika institutioner tänker på att inte behandla äldre som barn och i klump, förstå att äldre är individer. Hörde om en sångstund på ett boende då man fick sjunga ”bä bä vita lamm”. För att man är skröplig och sitter i rullstol innebär inte att man är dement.
För många som får praktisk hjälp är det svårt att acceptera att det inte sker precis som man är van att det ska vara. Yrsel är mycket vanligt och ger också känslor av otrygghet, när man inte kan lita på sin balans och är rädd för att ramla. Rullatorn både inomhus och utomhus är en stor hjälp. Om man inte prövat det kan man inte förstå vilken trygghet det ger. Många drar sig för det steget att skaffa rullator och ser det som ett tecken på att man är gammal, men mitt tips är uppskjut inte det. Rullator och andra hjälpmedel som går att få genom kurator och sjukgymnaster som är påhittiga och kreativa. Exempel höjd toalettstol, duschstol och stång i badrummet är sådana saker som är bra att ordna i god tid och be om råd.
När man känner att krämporna tilltar känner man ökad otrygghet inför framtiden. Tankar kring döden är inte alltid så lätt att tala om, men är säkert viktigt att få uttrycka. Sämre närminne kan också skrämma, man är rädd för att bli dement. Många som lever i partnerförhållande kan också få se sin partner försvinna i dimmorna. Det är grymt att förlora sin livskamrat på det sättet.
Förlusterna blir fler. Först vågade jag inte cykla på grund av yrsel, sedan gick det inte att simma för artrosen, sedan måste jag avstå från att köra bil och det var verkligen nöjsamma saker och det var svårt att acceptera, men så är det, det hjälps inte. Svårast är naturligtvis förlusten av människor som man förlorar genom dödsfall eller demens, nära i familjen, arbetskamrater och vänner. Telefonboken blir glesare.
Jag har haft förmånen att ha en del unga vänner. Jag tänkte inte på det, men det visade sig att det är rätt trevligt att ha blandade åldrar av vänner just för den här saken. Jag har också haft förmånen att få bo kvar i min lägenhet. Jag förstår att det kan te sig annorlunda om man bor på en institution, i ett annat boende och likaså om man har svår smärta, det måste vara svårt att stå ut med. Kan man uppleva att inte uppslukas av sina begränsningar och sina förluster och lyckas man leva vidare med någon form av acceptans inför detta så får man belöning.
Perspektiven ändras man gläder sig över små saker. Det påminner till en del om hur man kände det när man var liten. Sinnligheten förstärks man upplever lukter, färger och former. Kikarsiktet är inriktat på det här lilla perspektivet. Man får större möjlighet att vara närvarande. Man kan gläda sig åt en blomma , en humla, ett träd, en fågel, morgonkaffet i lugn och ro. Minnena upptar mycket tid och kan ibland vara nöjsamma. Det kan förstås ibland vara jobbigt, man tvingas till omprövningar och nya insikter.
Förvåning över vad man hunnit med i livet kan jag känna. Barndomen upptar mycket mer av min tid och mitt minne. Jag känner mig friare, nyfikenheten är en tillgång. Det finns stunder av sinnesro. Jag kommer på mig själv med att bara sitta och glo, en form av meditation. Det är en rikedom att ha möjlighet till mer tid för egen del.
Som gammal kurator vill jag också nämna samhällets hjälpmedel för att underlätta, jag har nämnt rullatorer och andra hjälpmedel i hemmet. Färdtjänst och riksfärdtjänst fås genom kommunen. Det är fri sjukvård efter 85 år, besöken hos läkaren är alltså gratis. Larm får man via kommunen och det ger ju trygghet. Hemtjänst har jag ingen erfarenhet av, då jag löst handling och tvätt inom familjen.
Stadsbiblioteket har en hel del hjälpmedel att erbjuda och ”boken kommer” innebär att man varje månad blir uppringd av bibliotekarie och erbjuds låna böcker som levereras till ens ytterdörr och vecka senare. Finns inte den bok man önskar får man stå på väntelista, ofta får man förlänga lånetiden. Om man är synskadad kan man få hjälp med ljudanläggning så att man kan låna ljudböcker. Biblioteket erbjuder då att man kan lära sig använda streaming tjänsten för att ladda ner böcker för avlyssning. För att kunna komma i åtnjutande av dessa tjänster måste man själv anmäla sig. Just nu deltar jag i en läsecirkel via Zoom anordnad av just ”boken kommer”. Deltagarna är förvånansvärt ofta i 85 års åldern.
I Uppsala finns 15 Träffpunkter. De ger stora möjligheter till möten och gemenskap, gymnastik utomhus, lättgympa, sittgympa beroende på vilken form man är i. Man har tillgång till sjukgymnast. Man kan också få hjälp med personliga program av sjukgymnast. Det finns varje vecka program som vi får vara med och utforma, film, sångstunder, det är mycket populärt. Alla känner att det är väldigt roligt att få sjunga för full hals, när man är orörlig så kan man ändå få ge hals. Vi samlas kring olika tema, det finns utflykter och en fantastisk personal.
Men som äldre har man också ett stort behov av ensamhet. Det är svårt att veta vad som är självvalt. Det är klart att man behöver mindre program då allt tar så väldigt lång tid. Jag har bitvis en stark livskänsla och hoppas få uppleva glädjestunder och ökad vishet. Det ger mig skäl att leva och hopp att komma tillrätta med mina ständigt ökade bristfälligheter. Jag hoppas att få gå vidare på den väg som leder till gerotranscendens, inte bara avveckling utan också utveckling.
Karin Nilsson