Åldringar ska aktiveras. De ska ut och röra på sig, inte bli stillasittande. Är man inte aktiv och friskvårdar sig, så får man skylla sig själv. Så har man tidigare resonerat inom Gerontologisk forskning. Senare har man på basis av empirisk forskning i bl.a. äldrevård kommit fram till att aktivering inte alltid är bra. Personalen har mött i någonting man inte riktigt förstår. Så kom disengagemangsteorin istället, som ifrågasatte att aktivitet var det enda rätta. Teorin bygger på tanken att det med nödvändighet sker ett både socialt och psykologiskt disengagemang under ålderdomen.
Sociolog Lars Tornstam tar i sin bok om ”Åldrandets socialpsykologi” upp en tredje teori, gerotranscendens, som är en utveckling bortom den gamla dualismen mellan aktivitet eller disengagemang. Ett tillstånd där egenvalda aktiviteter förenas med en ny syn på det egna jaget, medmänniskorna och på tillvaron i stort. Jag kommer att gå in på den teorin närmare här.
Teorin närmar sig något som är centralt i förståelsen av det mänskliga åldrandet. Istället för att tro att det goda åldrandet är liktydigt med att köra vidare med medelålderns livsmönster gör teorin antagandet att ålderdomen har sin alldeles egna mening och karaktär. Åldrandet kan faktiskt innebära positiv utveckling med ökad livstillfredställelse.
Föreställningen om åldrande som en process som under optimala förhållanden leder fram till gerotranscendens, är väl förenlig med den utvecklingspsykologiska modell som formulerats av Erik H. Erikson. Enligt den modellen passerar individen olika utvecklingsstadier för att till sist nå det sista och åttonde stadiet, som kallas ”ego-integrity”. Under detta stadium når man ett helgjutet accepterande av sitt eget liv. Man blir vis. Men det förutsätter att man klarat av de tidigare stadierna i livsprocessen. Har man inte gjort det kan man hamna i misströstan och bitterhet.
Erik Eriksons hustru Joan Erikson (Den fullbordade livscykeln s. 296) utvecklade efter makens död hans teori till att omfatta ett nionde stadium. Hon skriver att hon vid 91 års ålder insett att orden vishet och integritet inte räcker till för att beskriva det hon själv upplever som gammal. ( År 1997 kom så en reviderad upplaga av ”The Life Cycle Completed,” där Joan E bl.a. tillfogat ett kapitel om gerotranscendens.) Hon skriver att den mognad och visdom som i bästa fall åtföljer åldrandet kan beskrivas som en förändring i hela livsperspektivet, från ett materiellt och rationellt synsätt till ett mer kosmiskt och transcendent sådant. Förändringen av livsperspektivet i riktning mot gerotranscendens kan innefatta en eller flera av följande perspektiv-förskjutningar:
- En ökad känsla av samhörighet med världsalltet
- En omdefiniering av tids- rums- och objektuppfattningarna
- En omdefinition av förhållandet mellan liv och död, samt en minskande rädsla för döden.
- En ökande känsla av samhörighet med tidigare och kommande generationer
- Ett minskande intresse för ytliga sociala relationer
- Ett minskande intresse för materiella ting
- Minskande grad av självcentrering
- Mer tid för meditation och stilla stunder.
I vår kultur kan det lätt bli så att processen mot gerotranscendens blir kopplad till inaktivitet och misstolkad som ett negativt disengagemang skriver Joan Erikson. Västerländska folksagor är ungdomscentrerade och fokuserar på unga hjältar, den första livshalvans uppgifter. Medan de österländska och vissa slaviska innehåller åldriga huvudpersoner som söker vishet.
Tornstam (s300) har gjort empiriska studier (2005) som visar att utvecklingen av gerotranscendens kan beskrivas som förändringar i tre dimensioner, den kosmiska, jag-dimensionen samt den dimension som sammanhänger med personliga och sociala relationer. Resultaten inrymmer de perspektivförskjutningar som Joan Erikson beskriver.
I den kosmiska dimensionen kan man säga att definitionerna av tid och rum förändras, så att till exempel gränsen mellan dåtid och nutid suddas ut, vilket ofta också leder till ett återvändande och en omtolkning av barndomen. Man har alla sina åldrar tillgängliga inom sig samtidigt, men när man återvänder till barndomen får man ofta syn på saker som man då inte såg och gör omtolkningar av det som hände. Man känner ofta en ökad samhörighet med tidigare generationer. Man ser sig själv mer som en länk i en lång generationskedja. Med ökad ålder kan följa en mindre rädsla för döden. Döden ses mer som en naturlig del av livet. Man kan också bli mer öppen för det mystiska i tillvaron. Allt kanske inte går att förstå med vårt intellekt. Man upplever glädjen såväl i makrokosmos som i mikrokosmos, till exempel kan man uppleva alltet i en blomma. Musik är ett eget språk som kan skapa en alldeles egen verklighetsrymd för vissa.
I jag-dimensionen tillkommer kroppstranscendens, dvs. hänsynstagande till den egna kroppen utan att fixeras vid den. Medvetenhet om kroppsliga åldersförändringar utan att fastna i ältandet av dem. För kvinnor kan en tidigare fixering vid utseende ersättas av ett behagligt accepterande av den egna kroppen som den är. Man får en ökad insikt om att man inte är universums medelpunkt. Egoism ersätts av mer altruism. Livets pusselbitar faller på plats, man upplever mer mening och sammanhang i sitt liv.
Vad gäller den sociala dimensionen tillkommer en ökad medvetenhet om skillnaden mellan jaget och de roller man spelar, en förmåga att som gammal överskrida sociala konventioner och transcendent vardagsvishet, dvs vad som är rätt eller fel ”beror på”, större tolerans. Man blir mer selektiv i valet av umgänge, och får minskat intresse för ytliga relationer samt ett ökat behov av ensamhet. Minskat behov av prylar. Man vill ha ett bekvämt liv men inte mer. Man gör sig av med saker och känner lättnad att göra så.